18.8.07

Ett år och tre veckor av saknad.

För ett år sedan trodde jag att min mamma skulle gå under av sorg.
För ett år sedan var det min värsta dag under hela det här året, men även en väntad sådan.
Det är idag precis ett år sedan min älskade morfar begravdes.

Men han hade varit borta länge försvunnit och sakta tynat bort i alzheimers.
Och om jag nu i efterhand tänker efter var den jobbigaste tiden innan hans död, efter diagnosen men innan döden. Det är hemskt att säga, men ännu hemskare att se en person som man sett upp till och beundrat sedan man var lite att bara tyna bort, att inte känna igen en när man kommer och hälsar på och att inte längre vara den där personen man såg upp till så mycket!

Jag kommer ihåg när jag och lillasyster vad små, då vi spenderade i stort sett varenda lov hemma hos mormor och morfar i Holmträsk. Hur dom alltid tog sig tid med oss, åkte till Åsele så vi fick bada på badhuset på vintern, åkte ut med husvagnen på sommaren till lycksele och hur vi åkte ut och fiskade med båten, jag kommer speciellt ihåg en sommar när jag var sex år. Jag och morfar var ute på sjön och skulle fiska. Morfar fick, som alltid ta på masken eftersom jag inte ville ta död på dom själv. Jag drog upp 16 abborrar den kvällen och morfar fick inte fiska mycket själv.

Jag saknar morfars lugna röst och hur den alltid tröstade i alla lägen, men jag vet också att han har kommit hem och har det bra! Men jag kommer alltid sakna min morfar som alltid ställde upp, tröstade och var stolt och jag kommer alltid minnas och känna ett stygn av smärt när jag tänker på hans sista år.
Och jag är så ledsen över att allt blivit som det blivit mellan min morbros familj och våran och jag vet att morfar inte skulle ha velat ha det så.

Och det är inte utan ett stygn av smärta som jag nog måste konstatera att egoism och lögner bor i oss alla och kommer gärna fram när människor vill ha medömkan och sympati. Morfar var inte sådan och skulle aldrig accepterat det av någon. Jag saknar honom nu och för alltid och kommer alltid att sträva efter att bli lite mer som han!

5 kommentarer:

Anonym sa...

ja jag vet hur mkt morfar älskade er och hur ni försökte finnas till för honom även efter att han blivit sjuk..saknar honom också---

Anonym sa...

Vad fint du skriver Sofie!
Tänker på min egen morfar när jag läser din text. Han var en person som jag såg upp till och alltid fann tröst hos.
Min och moarfars relation var speciell. HAN var speciell! Precis som din morfar verkar ha varit för dig! Det är svårt att sätta ord på en sån känsla...
En liten tröst är i alla fall att de får vila nu och att de har det bra. Och jag vill gärna tro att dom är fria från all sjukdom och bara har det bra, där dom är nu.
Många kramar

cillirill sa...

Jag vet ju hur mycket du o Sara betydde för morfar och hur mycket han betydde för er. Morfar var verkligen nåt x, o jag vet hur glad han var för att ni ville komma så han fick rå om er utan att mamma var med. Jag är glad att ni fick era minnen med morfar, det blev ju en del som ni fick vara med om med honom tack vare att ni vill/fick vara i holmträsk så mycket.
Det är ju sant också som du skriver att egoism o lögner finns i oss alla mer eller mindre, men det är ju också viktigt att vi är medvetna om att ALLA gör vi fel och hur viktigt det är att vara så ödmjuk att man kan erkänna det o mötas halva vägen, eller hur? kram mamma

sensitive sa...

Linda; Tack! Ja jag är helt säker på att det är något efter livet och att det på något sätt är befriande...Kram

Cillirill; Ja kan man inte erkänna att man själv gör fel ibland har man ingen rätt att peka på andras fel heller!

Anonym sa...

Hej gumman! vad fint du skriver om din morfar, jag blir alldeles tårögd och tänker på farmor.
sött du skrev i min blogg förresten, jag saknar dig med! puss